Happy V-day alla underbara feminister!

 
 
 
 
 
 
 
 
 

En teori om varför kvinnor är underrepresenterade i chefspositioner

 

Den här artikeln tycker jag att alla borde läsa. När det gäller kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser som är uppe på tapeten då och då, finns det två läger förenklat sett. Det ena tycker att det finns tillräckligt kompetenta och kvalificerade kvinnor men ett glastak som hindrar dem. Det andra tycker att det finns en brist av tillräckligt kvalificerade kvinnor p.g.a. t.ex. ointresse och att de inte hinner med etc. Ni som är nyfikna på en annan syn, och ett lite djupare resonemang i frågan om varför det är så få kvinnor i chefsposition i jämförelse med män rekommenderar jag att läsa denna artikel skriven av Tomas Chamorro-Premuziv som är professor i bl.a. psykologi vid UCL och som publicerade denna artikeln i Harvard Business Review 22 augusti 2013. (http://blogs.hbr.org/2013/08/why-do-so-many-incompetent-men/)
 
 

Why Do So Many Incompetent Men Become Leaders?

There are three popular explanations for the clear under-representation of women in management, namely: (1) they are not capable; (2) they are not interested; (3) they are both interested and capable but unable to break the glass-ceiling: an invisible career barrier, based on prejudiced stereotypes, that prevents women from accessing the ranks of power. Conservatives and chauvinists tend to endorse the first; liberals and feminists prefer the third; and those somewhere in the middle are usually drawn to the second. But what if they all missed the big picture?

In my view, the main reason for the uneven management sex ratio is our inability to discern between confidence and competence. That is, because we (people in general) commonly misinterpret displays of confidence as a sign of competence, we are fooled into believing that men are better leaders than women. In other words, when it comes to leadership, the only advantage that men have over women (e.g., from Argentina to Norway and the USA to Japan) is the fact that manifestations of hubris — often masked as charisma or charm — are commonly mistaken for leadership potential, and that these occur much more frequently in men than in women.

This is consistent with the finding that leaderless groups have a natural tendency to elect self-centered, overconfident and narcissistic individuals as leaders, and that these personality characteristics are not equally common in men and women. In line, Freud argued that the psychological process of leadership occurs because a group of people — the followers — have replaced their own narcissistic tendencies with those of the leader, such that their love for the leader is a disguised form of self-love, or a substitute for their inability to love themselves. “Another person’s narcissism”, he said, “has a great attraction for those who have renounced part of their own… as if we envied them for maintaining a blissful state of mind.” 

The truth of the matter is that pretty much anywhere in the world men tend to think that they that are much smarter than women. Yet arrogance and overconfidence are inversely related to leadership talent — the ability to build and maintain high-performing teams, and to inspire followers to set aside their selfish agendas in order to work for the common interest of the group. Indeed, whether in sports, politics or business, the best leaders are usually humble — and  whether through nature or nurture, humility is a much more common feature in women than men. For example, women outperform men on emotional intelligence, which is a strong driver of modest behaviors. Furthermore, a quantitative review of gender differences in personality involving more than 23,000 participants in 26 cultures indicated that women are more sensitive, considerate, and humble than men, which is arguably one of the least counter-intuitive findings in the social sciences. An even clearer picture emerges when one examines the dark side of personality: for instance, our normative data, which includes thousands of managers from across all industry sectors and 40 countries, shows that men are consistently more arrogant, manipulative and risk-prone than women.   

The paradoxical implication is that the same psychological characteristics that enable male managers to rise to the top of the corporate or political ladder are actually responsible for their downfall. In other words, what it takes to get the job is not just different from, but also the reverse of, what it takes to do the job well. As a result, too many incompetent people are promoted to management jobs, and promoted over more competent people.

Unsurprisingly, the mythical image of a “leader” embodies many of the characteristics commonly found in personality disorders, such as narcissism (Steve Jobs or Vladimir Putin), psychopathy (fill in the name of your favorite despot here), histrionic (Richard Branson or Steve Ballmer) or Machiavellian (nearly any federal-level politician) personalities. The sad thing is not that these mythical figures are unrepresentative of the average manager, but that the average manager will fail precisely for having these characteristics.

In fact, most leaders — whether in politics or business — fail. That has always been the case: the majority of nations, companies, societies and organizations are poorly managed, as indicated by their longevity, revenues, and approval ratings, or by the effects they have on their citizens, employees, subordinates or members. Good leadership has always been the exception, not the norm.

So it struck me as a little odd that so much of the recent debate over getting women to “lean in” has focused on getting them to adopt more of these dysfunctional leadership traits. Yes, these are the people we often choose as our leaders — but should they be?

Most of the character traits that are truly advantageous for effective leadership are predominantly found in those who fail to impress others about their talent for management. This is especially true for women. There is now compelling scientific evidence for the notion that women are more likely to adopt more effective leadership strategies than do men. Most notably, in a comprehensive review of studies, Alice Eagly and colleagues showed that female managers are more likely to elicit respect and pride from their followers, communicate their vision effectively, empower and mentor subordinates, and approach problem-solving in a more flexible and creative way (all characteristics of “transformational leadership”), as well as fairly reward direct reports. In contrast, male managers are statistically less likely to bond or connect with their subordinates, and they are relatively more inept at rewarding them for their actual performance. Although these findings may reflect a sampling bias that requires women to be more qualified and competent than men in order to be chosen as leaders, there is no way of really knowing until this bias is eliminated.

In sum, there is no denying that women’s path to leadership positions is paved with many barriers including a very thick glass ceiling. But a much bigger problem is the lack of career obstacles for incompetent men, and the fact that we tend to equate leadership with the very psychological features that make the average man a more inept leader than the average woman. The result is a pathological system that rewards men for their incompetence while punishing women for their competence, to everybody’s detriment.


Finns Blondinbella på riktigt?

Till Blondinbella med tanke på att hon återkommande i sin blogg bestämt hävdar att feminister är medelklasskvinnor som vill ha nåt att klaga på, är rabiata och snedvrider ungdomars syn på jämställdhet. Om att hon aldrig kommer att kalla sig feminist och att feminister inte behövs i vårt samhälle för att vi redan är jämställda. Och om piken att vi feminister ska hitta nåt annat att engagera oss i som kvinnoförtryck i andra länder. 

 

Du har fel. Du har så fel när det gäller feminismen och vilka som är feminister och vad feminister tycker. Du har inte deras tolkningsföreträde och dina fördomar beskriver inte verkligheten. Jag vet inte vilka feminister (rabiatfeminister som du vill kalla dem) du har träffat men som du kan se i ditt kommentarsfält är det INGEN feminist som känner igen sig i din beskrivning. Tror du alla dessa människor ljuger och smider hemliga manshatarplaner över ett glas vin i hemlighet? Det låter väldigt extremt. Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på dina läsare också. Det här var den värsta text jag läst på länge, fruktansvärt dömande. Och inte en enda källa på var du har fått dina uppfattningar.

Jag har jobbat på kvinnojourer - där jobbar feminister ideellt för att hjälpa kvinnor och barn som tagit sig ur ett våldsamt förhållande. Jag har lyssnat på feminister i skolor som uppmuntrar tonåringar våga prata om sex på lika villkor. Jag har följt feministers kamp och driv i frågan om att det ska vara olagligt att ha sex mot någon mot dennes samtycke även när våld eller hot inte förekommit. Jag har lyssnat på feminister som är starka för andra som är svaga och som stärker de som är svaga så att de blir starka. Och jag själv har fått otroligt mycket stöd från andra feminister - att veta mitt egna värde trots att jag har blivit sexuellt kränkt så många gånger. Jag har sett hur feminister skriver böcker om näthatet mot kvinnor och som så mycket mer sexuellt kränkande mot kvinnor än mot män. Jag har inte träffat en enda person som arbetar för jämställdhet i konkreta frågor som inte kallat sig feminist. Kan du verkligen rättfärdiga att du kallar alla dessa feminister för rabiata, sura medelklasskvinnor nu? Hur tänker du? Jag förtsår verkligen inte. Och varför känner du att du måste hävda detta om feminism återkommande i din blogg? Räcker det inte med att förolämpa oss en gång? Vi alla vet redan din ställning du behöver inte hävda den igen. Det är jobbigt att höra. Manshat har jag fått förneka i nästan varje diskussion om jämställdhet som jag haft, är det klokt? Det handlar inte om manshat och det vet majoriteten av alla feminister om. Däremot, de som inte vet detta och som har sin egen uppfattning om att feminister hatar män är givetvis antifeminister, men det är för att ni är anti något som bara finns i ert huvud.


Forskning om kvinnans roll i TV-spelen, från då till nu.

http://www.youtube.com/watch?v=X6p5AZp7r_Q  (kopiera in länk) 
 
Länk till en tänkvärd video från Feminist Frequency om forskning om kvinnans roll genom historiens Tv-spel. Klart att man känner igen allting men väldigt starkt att få det så konkret framlagt. Detta är ju helt sjukt. Det sjukaste är att synen på kvinnan inte ändras, utan ser ut på samma sätt idag som på 80-talet. Blir förbannad bara jag tänker på det. Japan (som många spel kommer från) har ju iofs. inte det bästa ryktet när det gäller jämställdhet. Men i mina ögon är tyst acceptans/ignorans lika hemsk vid mobbning som vid kvinnoförtryck. Gemene hen i Sverige tycks enbart hålla med mig angående tyst acceptans av mobbning. MEN SNÄLLA SLUTA ACCEPTERA SKIT-TV-SPEL SOM ÄR FÖRNEDRANDE FÖR KVINNOR!!
 
Bild från google.se, loading.se
 
 

Jag har liksom aldrig fattat..Reinfeldt o co. kom igen nu


Kronlöf är: "så jävla PK"

http://www.youtube.com/watch?v=aZ1Ts3Mcpkw
 
VÄRT ATT SE! Grymt bra, tack Bianca för att du föryller min vardag och hjälper mig att samla kraft mot suckers!

Shit snubbar säger till feminister

Bianca Kronlöf, en superduktig standup-komiker och feminist har gjort en video om hur olika män bemöter faktumet att hon är feminist. VÄÄÄÄRT ATT SE!
 
http://www.youtube.com/watch?v=ZBn8SqsmfCU  (kopiera in länk)
 
Igennkännande faktor? JAAAAAAAAAAA!  

Sex - Det krävs helt enkelt inte samtycke

Våldtäktsbegereppet kommer sannolikt att ändras. Det kommer i framtiden att klassas som våldtäkt om en människa har sex med en person som är i en särskilt utsatt situation. Praxis har tidigare varit alltför snäv (läs t.ex. om jordbro-fallet), vilket lagrådet och co nu har förstått och därför utvidgar begreppet.
 
Leijonhuvud, forskare i straffrätt, anser att detta är en god utveckling men menar att det är beklagligt att vi saknar en samtyckeslagstifntning i sverige år 2013. 
 
Jag vill att alla ska få klart för sig att en samtyckeslagstiftning nte innefattar att kravet på uppsåt hos gärningsmannen tas bort. Absolut inte! 
 
Idag är det inte olagligt att ha sex med en människa enbart mot dennes samtycke. Det krävs att några av följande omständigheter även är uppfyllda: hot om våld, våld eller att offret är i ett hjälplöst tillstånd. En samtyckeslagstiftning skulle innebära en viktig ändring: att det är olagligt att ha sex med en människa mot dennes samtycke, om människan som har sex med den som inte samtycker är medveten om att samtycke inte föreligger. Detta oavsett om våld ellet hot har förekommit. Detta betyder inte att uppsåtsbedömningen inte tas bort...givetvis inte! 
 
Det är väl ändå rimligt att det aldrig ska vara okej att ha sex med någon om man vet att den andra personen inte samtycker?? Ärligt talat, hur kan detta inte vara fallet Sverige år 2013?!! Och till Peter Asp som anser att vi inte ska ha en samtyckeslagstiftning i Sverige, kan du förklara detta utan att blanda in alltför mkt begreppsjuridik, utan istället knyta an till verkligheten an aning?? Eller är det helt enkelt så att dina argument inte är tillräckligt verklighetsförankrade? 
 
 
 

Klantiga uttalanden finns det gott om


Lyckas i karriären - gör som killarna...Hörde jag snark? Någon?

 
Måste en massa framgångsrika kvinnor snacka om att vi unga kvinnliga karriärister måste tänka som mannen. Ett gammalt Thatcher- tänk där vinnarinstinkt och självförverkligande grundat i halvbra kunskap skulle leda till det där grymma drömjobbet.
 
Öppet statement till kvinnor som anser att jag å andra tjejer ska apa efter männen om vi vill ha en awesome karriär: Nej tack, jag vill skaffa mig min karriär på mitt sätt. Genom nyfikenhet, vilja att utvecklas, och princip om att alltid göra mitt bästa, utan att sälja mig själv som jag säljer en jävla designlampa för superbra pris.
 
 
 
/lite för lite tålamod för att skriva i en blogg just nu.  

vissa feminister

Öppet brev till dom som känner sig träffade:
 
Jag tycker det är ok att va hemmafru och feminist. Jag tycker det är ok att låta vita män granska feminismen eller invandringen eller andra samhällsfrågor. Jag tycker att tjejer som spelar bimbos ena stunden kan vara radikalfeminister andra stunden utan att vara motsälgelsefulla eller fulla av dubbelmoral. Jag tycker inte det är ok att snacka skit om män som grupp även om jag ibland blir väldigt trött på det generella ointresse jag kan möta från män när det gäller jämställdhetsfrågor. Jag tycker att halvextrema biologister kan ha jämställdhetstänk (även om jag personligen kan få kämpa en del innan jag kan förstå deras synsätt) Min poäng är i vart fall att en del feminister som jag träffat tror (medvetet eller omedvetet) att feminismen endast kan gå i deras riktning. Jag tänktesom dom förr, inte längre.
 
Verkligheten är inte svart eller vit, det inkluderar även feminismen.
 
ps. Skönt att vi bytt jämställdhetsminister btw.
 
/Hej

sverige är bäst på jämställdhet

varannan eller var tredje gång jag går ut tafsar någon på mig, jag är rädd för att springa själv i sthlm när det är mörkt. Jag har blivit kallad hora flera gånger, flest gånger när jag var under 17. Jag vet att jag inte är ensam om dom här erfarenheterna. Vi är inte ett jämställt land. Relativitet hjälper inte ett skit så snälla sluta upp med vi är bäst i europasnacket - säg istället att detta är förjävligt och helt oacceptabelt. Ganska logiska slutsatser enligt mig.

HEN!

Hen

Den senaste debatten kring genus och ordet hen har enligt mig spårat ur totalt. Varför blir människor så upprörda? Många blir upprörda över att enskilda personer uppfostrar sina barn mer eller mindre könsneutralt, personer som inte försöker övertyga andra människor att göra precis som dem. På debatt liknade en kvinna en mammas uppfostran vid barnmisshandel. Just för att hon försökte uppfostra sitt barn till att inte mallas in i flicka eller pojke. Många bekanta fnyser åt ordet hen och andra skriver på facebook att de inte kan förstå varför tjejer inte kan få vara tjejer och killar vara killar. Dessa påhopp som jag hör från folk till höger och vänster har många gånger sin grund i att EN person har valt att leva könsneutralt. Eller att TVÅ föräldrar strävar efter att uppfostra SITT /läs inte allas/ barn på ett könsneutralt sätt.
Det har gått för långt denna gång. Ingen människa förtjänar min respekt när de uttalar sig som så att just deras sätt att uppfostra ett barn är det enda som gäller. En kvinna skrev på facebook att hon minsann var tvungen att nu få ut sitt agg mot dessa föräldrar och att tjejer ska uppfostras kvinnligt och att killar SKA leka med bilar i blå kläder. Ja men visst, uppfostra ditt barn på detta sätt, (vi får ju hoppas att du föder ett barn med sött utseende, som är heterosexuellt och har de intressen som du bestämmer) men ta dig inte rätten att säga till alla föräldrar att uppfostra sina barn som du tycker. Då förtjänar du enligt mig ingen respekt.
Jag har två underbara syskonbarn, två små killar. På melodifestivalen bar de klänningar och vi dansade runt och skrattade. De fick måla sina naglar och de sprang omkring och visade glatt naglarna. De leker även med bilar. Ena killen älskar bilar och har hur många som helst. Men de har också dockor och barnvagn, de har dammsugare och de har musikinstrument, ja de har en massa, och de får välja sjävla vad de vill använda.
kom inte å säg till mig att mina små älskade killar är konstiga. De är två år och hur glada och underbara som helst. Kom inte till mig och säg att jag måste uppfostra min son att bli HAN med allt vad det innebär eller min dotter till att bli HON med allt vad det innebär, annars är det lika med att jag misshandlar mitt barn.. Jag kommer inte att kalla mitt barn för HEN men jag vill att hon/han blir betraktad som hen, som en människa med en egen vilja. Med en egen vilja som så lite som möjligt är styrd av samhällets mallar. Jag fattar inte att det är så svårt att förstå? Visst kan man ha synpunkter, men det är ju löjligt hur vissa folk reagerar på det här.
Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva ett inlägg ur detta försvarsperspektiv, inte 2012, inte i Sverige. Läs för övrigt om ni vill Hanna Fridens inlägg om barns vilja:
http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/vilket-barn-valjer-utanforskap-och-olycka-framfor-vanskap-och-lycka/

Sexism i pedagogiskt syfte för 14 åriga pojkar...

Tränare för killar (p14) i innebandy i FBC Engelholm använder sexistiskt material för att beskriva olika försvarstaktiker. Läs om bl.a. Petra som är aggressiv och dominerande och som man kan riva sönderna kläderna på i sängen och smiska eller om Sofia som är snygg och sexig och som man i rätt läge ska hångla och tafsa på...
Hur tänker denna människa? Som svar menar tränaren att det är olyckligt och att han ska "ta upp en diskussion om ändring" samt att de inte stirrat sig blint på hur det utformat sig utan ser det mer lättsamt och menar att kritiker har ett väldigt vinklat perspektiv.
För att se artikeln kopiera länken:    http://www.dn.se/sport/sexism-i-innebandytraning#

Varför går hon inte?

Hej!

Förra helgen var jag på kurs om mäns våld mot kvinnor. Carin Holmberg var och föreläste, otroligt intressant! Det är häftigt att jag har fått möjlighet att lyssna på henne. Hon har skrivit "Det kallas manshat" som handlar om strukturer i samhället och de manliga och kvinnliga normerna. Hennes bok "Det kallas kärlek" handlar om mäns våld mot kvinnor i en parrelation.

Detta inlägg kommer att beröra delar av föreläsningen.

Det är viktigt, när man pratar om misshandlade kvinnor, att inte prata om "vi" och "dom". "Dom" skulle då vara kvinnor som har utsatts för våld i en relation. De här kvinnorna finns i alla olika samhällsklasser, oavsett etniskt ursprung och oavsett var man bor. Det skulle egentligen kunna vara vem som helst. Du eller jag.

Förövaren, dvs. mannen som misshandlar, måste för att kunna utföra så pass grymma handlingar som att misshandla någon först göra kvinnan omänsklig. Det är för svårt att skada någon som han fortfarande ser som en människa, lika mycket värd som honom. Han måste först se henne som mindre värd, som ett djur.

Djur kan vi människor skada utan ånger och närmare eftertanke. Vi äter kött, köper pälsar, sätter mask på krok, bryter nacken av fiskar, dödar småkryp m.m. Mannen måste trycka ner kvinnan så att han tillslut ser henne som ett djur för att sedan fysiskt kunna skada. Han använder språket, hon är en hora, slyna, fitta. Äcklig, hon lagar dålig mat, hon kan inte bädda, hon kan ingenting. Hon är ful och ingen kommer någonsin vilja ha henne, hon är ju så jävla dum i huvudet. Han målar däremot upp sig själv som gudomlig och som alltid har rätt. Hon har alltid fel, hon har ju ingen hjärna.. osv. Tillslut ser han inte längre en människa framför sig och då kan han slå och tortera.

Varför går hon inte? "Det är väl bara att gå" "Jag skulle lämna honom på en gång efter första slaget". Känner ni igen? Jag har tröttnat på att människor som inte har någon forskningsbakgrund, inte ens läst en bok om mäns våld mot kvinnor, helt nonchalant säger att; "det ju bara är å gå" (läs, är hon dum i huvudet? det är ju bara att gå!”).

Varför går hon inte?

Kärleken
I början var han den mest romantiske människan hon träffat. Han överöste med komplimanger, skjutsade och hämtade överallt. Fixade middagar och var helt enkelt drömmannen alla kvinnor, sedan barnsben (tänk disneyprinsen) ville ha.

Rädslan
Hon är livrädd för att gå. Han har hotat att döda henne och deras barn. Han följer efter henne vart hon än går. Ringer 16 gånger på en timme. Hotar, slår och hotar.

Hatet
Hat är inte motsatsen till kärlek, det skulle istället vara likgiltighet. Kvinnan kanske öser ut sitt hat mot mannen mot någon (vän, mamma, jourkvinna, etc.) och sedan går hon tillbaka.

Hoppet
Han slår, är otäck och hemsk. Efteråt är han underbar, ångerfull och visar alla de sidor han visade i början. Han kommer aldrig slå henne igen, han var full, stressad, hade mycket på jobbet, de har för liten lägenhet, han ska börja leta efter större, etc. Hoppet att allt ska bli som förut finns kvar. Det tar lång tid innan en människa förlorar hoppet, hoppet är det sista vi har brukar det väl låta?

Söka förståelsen
En man blev dömd och fick ett års fängelse. Kvinnan hade blivit grovt misshandlad under lång tid. En gång hoppade hon ut från balkongen och bröt båda sina ben för att slippa att bli skadad av honom. Hon besökte mannen på fängelset för att hon inte kunde släppa allt som hade hänt, hon ville så gärna förstå. Han började förklara för henne, olika orsaker, etc. Men sade sedan att han skulle berätta allt på ett villkor; att hon stannade hos honom. De flyttade ihop efter att han kom ut från fängelset och hon blev svårt misshandlad åter igen.

Skammen
Skam känner vi inför andra människor. Kvinnan skäms över att vara kvar i förhållandet, hon vet ju att det är sjukt? Men hon kan inte berätta, vad skulle folk tro om henne om hon berättar att hon blivit misshandlad och våldtagen under lång tid utan att gått därifrån? Hon skäms.

Beroendet
Detta är ett falskt beroende. Man är helt isolerad, får inte träffa vänner eller familj längre. Det kanske börjar med att de hellre ska fira alla högtider med hans familj. Sedan några pikar om hennes mamma eller mormor osv. Själva orsaken till varför hon är beroende är p.g.a. hans strategier. Hon gör ett felslut. Hon tror att hon inte kan leva utan honom. Hon har blivit intalad hur många gånger som helst att hon är urusel och att ingen kommer att vilja ha henne. Kvinnan börjar se omvärlden ur mannens ögon. Ibland kan hon se på situationen ur hennes egna ögon för att sedan sjunka in i beroendet och se hur han ser henne och omvärlden igen.

 

Dessa olika stycken med olika rubriker är känslor och förhållningssätt som alla kan finnas hos en kvinna som blir misshandlad. De kan finnas allihop tillsammans. Det är inte logiskt men det är sant. Den som säger ”det är ju bara att gå” har ett svart vitt synsätt som inte är förankrat i verkligheten. Det är inte vetenskapligt, det är inte verkligt. Jag hoppas att ni som läst detta aldrig kommer att säga så. Det kommer att driva på skammen som kvinnan känner och det hjälper definitivt inte en kvinna som är mitt uppe i en sådan relation.

En sådan ”det är ju bara att gå” tes kan man kanske prata om efter att kvinnan faktiskt brutit upp från mannen, efter att hon blivit fri genom att ta upp det som Holmberg kallar ”det traumatiska bandet” Vad känner hon för honom? Och bearbeta det som hänt samt när hon har förstått att hon faktiskt blivit utsatt för misshandel. Ingen ser sig själv som en misshandlad kvinna, det är ju de andra. Har hon blivit psykiskt utsatt har hon inte blivit misshandlad hon har ju inte blivit slagen, har hon fått en örfil är hon inte misshandlad hon har ju inte fått en knytnäve i ansiktet, har hon fått en knytnäve i ansiktet har hon inte blivit nerblodad och det hände ju bara en gång, efter två gånger har hon ju inte blivit systematiskt misshandlad och det har berott på olika omständigheter osv.

Men det känns lite banalt att säga till en kvinna som har haft ett rent helvete och sedan lyckats ta sig ur det, att; se där, det var ju bara att gå? Jag tycker vi skippar den frågeställningen och de som envisas med att använda den idiotförklarar vi helt enkelt.

 


Om

Min profilbild

Emma

RSS 2.0